Arthur Nebe

	Arthur Nebe
	Arthur Nebe år 1942.
Gruppenführer
Född	13 november 1894; Berlin, Provinsen Brandenburg, Preussen, Kejsardömet Tyskland
Död	4 mars 1945 (50 år); Plötzenseefängelset, Plötzensee, Berlin, Tyskland
Inträde	2 december 1936
Tjänstetid	1936–1945
Befäl	1) Kripo; 2) Einsatzgruppe B; 3) Interpol

Arthur Nebe, född den 13 november 1894 i Berlin, död den 2 mars^[1] eller den 4 mars^[2] 1945 i Plötzensee, Berlin, var en tysk nazistisk politiker, SS-Gruppenführer och chef för Kriminalpolizei (Kripo) 1937–1944.

Under andra världskriget var Nebe befälhavare för Einsatzgruppe B, en av fyra mobila insatsgrupper som begick massmord på bland annat judar, romer och bolsjevikiska partikommissarier i Sovjetunionen och Baltikum. Efter attentatet mot Adolf Hitler i juli 1944 avslöjades Nebe som en av de sammansvurna och dömdes till döden.

Biografi

Nebe stred i första världskriget inom pionjärtrupperna och var därefter medlem i en frikår. År 1924 gifte han sig med Elise Schaeffer (född 1892). Paret fick dottern Gisela (född 1926).

Nebe inträdde i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) och Sturmabteilung (SA) år 1931. Samma år blev han stödjande medlem i Schutzstaffel (Förderndes Mitglied der SS). I december 1936 flyttade han över från SA till SS, i vilket han inträdde med tjänstegraden Sturmbannführer. Året därpå, 1937, utsågs Nebe till chef för Kriminalpolizei (Kripo). Under Nebes ledning klarade Kripo upp Bürgerbräuattentatet mot Adolf Hitler, förövat i november 1939 av Johann Georg Elser.^[3]

I inledningsfasen av Aktion T4, Tredje rikets eutanasiprogram, gav Viktor Brack Nebe i uppdrag att utveckla en avrättningsmetod genom giftig gas. Nebe delegerade uppdraget till Albert Widmann, som inom Reichssicherheitshauptamt (RSHA) var verksam vid avdelning V:D, Kriminaltechnisches Institut der Sicherheitspolizei, säkerhetspolisens kriminaltekniska institut.

Den 15 augusti 1941 bevittnade Reichsführer-SS Heinrich Himmler en massarkebusering i Minsk. Skakad av upplevelsen beordrade han Nebe att utveckla en annan mera effektiv avrättningsmetod. Himmler var orolig för SS-männens mentala hälsa.^[4] Månaden därpå ledde Nebe ett experiment med sprängmedel. 25 patienter från en psykiatrisk klinik i Minsk spärrades in i en bunker.^[5] Resultatet var i Nebes ögon inte nöjaktigt då omkring hälften av offren överlevde den första sprängningen. Senare anförtrodde Nebe åt Erich von dem Bach att resultatet av experimentet hade varit fasansfullt.^[6] Kort därefter lät Nebe på ett sjukhus i Mahiljoŭ bygga om ett laboratorierum till en provisorisk gaskammare.^[7] En grupp på 20–30 intagna fördes in i kammaren och bilavgaser leddes in i den genom en rörledning. Experimentet gav inte önskad effekt och man använde då avgaserna från en lastbil samt anslöt ytterligare en rörledning. Nebe och Widmann ansåg att gas som metod var att föredra när det gällde mord i större skala.^[8]

Operation Barbarossa

I gryningen den 22 juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen och inledde den omfattande Operation Barbarossa. Enligt Tysklands Führer Adolf Hitler innebar kriget mot Sovjetunionen ett ideologiskt förintelsekrig och den ”judisk-bolsjevikiska intelligentian” måste elimineras.^[9] Efter de framryckande tyska arméerna följde Einsatzgruppen, mobila insatsgrupper. Chefen för Reichssicherheitshauptamt, Reinhard Heydrich, gav insatsgrupperna i uppdrag att mörda judar, romer, partisaner, politiska kommissarier (så kallade politruker) och andra personer som ansågs hota Tredje rikets säkerhet. Beträffande insatsgruppernas massmord på judar mördades initialt endast män, men i augusti 1941 gav Heinrich Himmler order om att massmordet även skulle inbegripa kvinnor och barn.^[10] Mellan juni och december 1941 mördades mellan 500 000 och 800 000 judiska män, kvinnor och barn.^[11]

Nebe utnämndes i juni 1941 till befälhavare för Einsatzgruppe B,^[12]^[13] som följde Armégrupp Mitte under befäl av generalfältmarskalk Fedor von Bock. Insatsgruppen opererade i bland annat Białystok, Slonim, Novogrodek, Minsk och Barysaŭ med Sonderkommando 7a, 7b och 7c samt Einsatzkommando 8 och 9. Under Nebes befäl mellan juni och oktober 1941 mördade Einsatzgruppe B drygt 45 000 personer.^[14] Nebe lät den 22 juli 1941 meddela: ”I Minsk finns det inte längre någon judisk intelligentia.” (”In Minsk gibt es keine jüdische Intelligenz mehr.”)^[2] Nebe stod även bakom idén med gasvagnar.^[2]

Den 25 mars 1944 rymde 76 allierade flygofficerare från det av Luftwaffe administrerade krigsfångelägret Stalag Luft III, beläget i närheten av Sagan i Nedre Schlesien. Av de 76 officerarna infångades 73. Som vedergällning för flykten beordrade Hitler Heinrich Himmler att låta avrätta 50 av de infångade. Ordern förmedlades av Heinrich Müller till Nebe.^[15]

Avrättning

Den 20 juli 1944 förövades ett attentat mot Hitler i hans högkvarter Wolfsschanze. Flera personer omkom, men Hitler klarade sig. Nebe, som hade haft kontakt med motståndsmännen Hans von Dohnanyi och Hans Oster, gick under jorden, men angavs i januari 1945. Han ställdes inför Folkdomstolen, dömdes till döden och avrättades genom hängning.^[2]

Karriär

Kriminalkommissar: 1 juli 1923
Kriminalrat: 1 april 1933
Regierungs- und Kriminalrat: 29 augusti 1933
Oberregierungs- und Kriminalrat: 1 april 1935
SS-Sturmbannführer: 2 december 1936 (inträdde i SS med denna tjänstegrad)
Reichskriminaldirektor: 15 december 1937
SS-Obersturmbannführer: 20 april 1938
SS-Standartenführer: 1 augusti 1938
SS-Oberführer: 20 april 1939
SS-Brigadeführer och generalmajor i polisen: 1 januari 1941
SS-Gruppenführer och generallöjtnant i polisen: 9 november 1941

Utmärkelser

Första världskriget

Järnkorset av andra klassen
Järnkorset av första klassen
Såradmärket i svart

Tredje riket

SA:s idrottsutmärkelse (SA-Sportabzeichen)
Tilläggsspänne till Järnkorset av andra klassen
Tilläggsspänne till Järnkorset av första klassen
Sudetenlandmedaljen (Medaille zur Erinnerung an den 1. Okt. 1938)
Pragspännet
Ärekorset
NSDAP:s tjänsteutmärkelse i brons
Polisens tjänsteutmärkelse
Krigsförtjänstkorset av andra klassen
Krigsförtjänstkorset av första klassen
SS Hederssvärd
SS-Ehrenring (Totenkopfring)

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.

Noter

^ ”Plötzensee Memorial Center: July 20, 1944”. Plötzensee Memorial Center. Arkiverad från originalet den 19 april 2013. https://web.archive.org/web/20130419023103/http://www.gedenkstaette-ploetzensee.de/13_e.html. Läst 3 november 2010.
^ [a b c d] Klee 2007, s. 430.
^ Bedürftig 2008, s. 269.
^ Gerwarth 2011, s. 199.
^ Rhodes 2002, s. 155.
^ Hilberg 1985, s. 333.
^ Arad 1999, s. 10.
^ Arad 2009, s. 138.
^ Weale 2013, s. 306.
^ Kershaw 2000, s. 469.
^ Browning & Matthäus 2004, s. 244.
^ Hilberg 1985, s. 288.
^ Ingrao 2013, s. 206.
^ ”Roots of the Holocaust”. The Holocaust Chronicle. Publications International, Ltd. http://www.holocaustchronicle.org/staticpages/275.html. Läst 3 november 2010.
^ Carroll 2004, s. 244.

Tryckta källor

Arad, Yitzhak (1999) (på engelska). Belzec, Sobibor, Treblinka: The Operation Reinhard Death Camps. Bloomington, Indiana: Indiana University Press. ISBN 0-253-21305-3
Arad, Yitzhak (2009) (på engelska). The Holocaust in the Soviet Union. Lincoln, Nebraska: University of Nebraska Press. ISBN 978-0-8032-2059-1
Bedürftig, Friedemann (2008). Tredje riket från uppgång till fall: en uppslagsbok. Stockholm: Ersatz. ISBN 978-91-88858-32-0
Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 – March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0
Carroll, Tim (2004) (på engelska). The Great Escape from Stalag Luft III: The Full Story of How 76 Allied Officers Carried Out World War II's Most remarkable Mass Escape. New York: Pocket Books. ISBN 978-1-4165-0531-0
Gerwarth, Robert (2011) (på engelska). Hitler's Hangman: The Life of Heydrich. New Haven, Connecticut: Yale University Press. ISBN 978-0-300-11575-8
Hilberg, Raul (1985) (på engelska). The Destruction of the European Jews. New York: Holmes & Meier. ISBN 0-8419-0832-X
Ingrao, Christian (2013) (på engelska). Believe and Destroy: The Intellectuals in the SS War Machine. Oxford: Polity Press. ISBN 978-0-7456-6026-4
Kershaw, Ian (2000) (på engelska). Hitler: 1936–1945: Nemesis. London: Allen Lane. Libris 3232757. ISBN 0-713-99229-8
Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8
Rhodes, Richard (2002) (på engelska). Masters of Death: The SS-Einsatzgruppen and the Invention of the Holocaust (1). New York: Alfred A. Knopf. ISBN 0-375-40900-9
Weale, Adrian (2013). SS: en ny historia. Stockholm: Fischer & Co. ISBN 978-91-86597-41-2

Vidare läsning

Sandström, Allan (1988). Attentatet mot Hitler. Örebro: Libris. Libris 7619859. ISBN 91-7194-587-3

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Arthur Nebe.
Bilder & media

[1] ”Plötzensee Memorial Center: July 20, 1944”. Plötzensee Memorial Center. Arkiverad från originalet den 19 april 2013. https://web.archive.org/web/20130419023103/http://www.gedenkstaette-ploetzensee.de/13_e.html. Läst 3 november 2010.

[Klee-2] [a b c d] Klee 2007, s. 430.

[3] Bedürftig 2008, s. 269.

[4] Gerwarth 2011, s. 199.

[5] Rhodes 2002, s. 155.

[6] Hilberg 1985, s. 333.

[Arad-7] Arad 1999, s. 10.

[8] Arad 2009, s. 138.

[9] Weale 2013, s. 306.

[10] Kershaw 2000, s. 469.

[11] Browning & Matthäus 2004, s. 244.

[12] Hilberg 1985, s. 288.

[13] Ingrao 2013, s. 206.

[14] ”Roots of the Holocaust”. The Holocaust Chronicle. Publications International, Ltd. http://www.holocaustchronicle.org/staticpages/275.html. Läst 3 november 2010.

[15] Carroll 2004, s. 244.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]